Jag glömmer aldrig den morgonen. Det var en grå och regnig dag, och jag hade just satt på kaffet i personalrummet. Ljudet av små barnröster ekade i korridoren, blandat med det bekanta knastret av färgade papper och kuddar som flög genom luften. Jag hade jobbat som förskollärare i några år nu, och till stor del trott att jag hade sett allt. Barn var fantastiska, men deras nyfikenhet och kreativitet kunde ibland förvåna mig.
Denna särskilda morgon var det just en av de små, en treåring vid namn Mia, som fångade min uppmärksamhet. Hon hade just påbörjat sitt projekt av att bygga den högsta tornet av klossar, men det visade sig snart att det inte skulle bli så enkelt. Klossarna föll ner i en kraschande hög, och jag såg hur hennes ögon fylldes med både frustration och beslutsamhet. Jag ville trösta henne men visste att det var viktigt att låta henne lösa problemet själv.
"Mia, vad kan vi göra för att få tornet att stå?" frågade jag, medan jag klippte upp papper för den planerade målarstund vi skulle ha senare.
"Jag vet! Vi behöver en bas, en stark bas!" svarade hon med gnista i ögonen.
Det slog mig som en blixt. Jag stod där med en hög med färgsmetat papper, men det var en treåring som visste att allt började med en bra grund. Jag följde hennes ledning, och tillsammans började vi experimentera med olika former och storlekar av klossar. Det blev en lektion i samarbete, i kommunikation och i att vara modig nog att misslyckas – som blev en vacker demonstration av barnens förmåga att lära mig som pedagog.
Under det följande året insåg jag att mina egna planer och scheman, de som jag trott var så viktiga, faktiskt bara var vägledande för att kunna ge barnen utrymme att växa och utvecklas på sina egna sätt. Jag började dokumentera deras framsteg med nya ögon, och istället för att enbart se det som uppgifter att slutföra, insåg jag hur mycket jag lärde mig av att följa deras processer och reflektera över dem.
Visst, det var inte alltid lätt. Jag kände ibland pressen av att hålla en struktur och följa läroplanen samtidigt som jag ville vara kreativ. Dagar när barnen grät istället för att leka eller när de inte ville följa med ut för att leka i snön – de dagarna var svåra. Ibland kände jag mig nästan ensam, som om ingen förstod den stress och det ansvar jag bar. Lönemässigt hamnade jag strax över 30 000 kronor i månaden, och det kändes nästan orättvist mot allt arbete jag la ner varje dag. Men jag valde att fokusera på det som verkligen räknades: barnens skratt, deras framsteg och deras ögon när de lärde sig något nytt.
Jag hade också privilegiet att jobba med ett fantastiskt team. Tillsammans med mina kollegor delade vi idéer och utmanade varandra att tänka annorlunda. Vi skrattade och stöttade varandra under de hektiska stunderna, som när vi alla tillsammans skulle försöka få barnen att förstå vikten av att städa upp efter sig. Ibland blev det en cirkus, men vi lyckades alltid, om än med en del kaos.
Det var först efteråt, i tystnaden av kvällen, när jag satte mig ner med en kopp te efter en lång dag, som jag kände mig riktigt tacksam. Jag hade inte bara fått möjligheten att påverka barnens liv, utan jag hade också lyckats växa som person. Jag insåg att ingen dag var den andra lik, och också att det inte alltid handlade om att vara den som visste bäst, utan att tillsammans skapa en trygg och stimulerande miljö där barnen kunde blomstra.
Det var en glädje och en utmaning. Jag insåg att jag fortfarande hade mycket att lära – både av barnen och av mina egna erfarenheter. Och jag hoppas att jag alltid kommer att minnas den morgonen jag lärde mig att en stark bas är allt som krävs för att bygga något vackert.