Jag glömmer aldrig den där måndagsnatten. Jag hade just avslutat ett tidigt pass och var trött, men något sa mig att jag skulle stanna kvar lite längre. Kaffe doftade från den lilla kiosken på torget, och jag kände mig gammal och vis när jag såg på mina kollegor som gasade bort på sina cyklar.
"Kom igen, Robert! Du kan ju inte gå hem nu!" ropade Elin, en nybörjare. "Det är ju fortfarande ljust!"
Jag skrattade och lutade mig mot min fönsterputsarbil. Hela min kropp kände av dagen som varit; musklerna verkade klaga på allt löpande fram och tillbaka, och jag var van vid att göra det här. Fönsterputsning är ju inget man tar på sig utan förberedelse. Nä, det handlar om noggrannhet och en viss storlek på mod.
Den kvällen skulle jag göra något annorlunda. Jag sa till Elin att vi kunde göra ett par extra uppdrag, att äntra en annan del av staden, en del som jag knappt hade jobbat med. "Det är där borta, vid den nya affären på hörnet."
Det var inte länge förrän vi var i sossens kvarter, ett område jag njutit av under de senaste månaderna. Men plötsligt, när vi skulle börja på det sista huset, hörde jag en duns. En stor, svart katt sprang över gatan. Jag skrattade, men något i den katten fick mig att stanna, som om den ville varna oss för något. Jag svettades och kände hur adrenalin rann, inte för att jag var rädd men för att jag nu kände mig mer uppspelt än någonsin.
När vi väl fick upp stegen och tog fram utrustningen märkte jag plötsligt att en förälder med två barn stod i fönstret och iakttog oss, och jag kände plötsligt hur ansiktet hettade av nervositet. Med en snabb handrörelse batongade jag för mitt liv för att få bort fläckarna. Barnen stirrade på mig, förundrade som om de aldrig sett ett fönster putsas förut. Dessutom kände jag att jag fick överdrivet mycket ångest av deras blickar. Jag vandrade fram och tillbaka, och när jag i slutändan började njuta av att de var där, kände jag hur barndomen kom tillbaka. De skrattade, och plötsligt vände situationen.
"Wow, vad gör du?" hörde jag en av barnen säga och pekade på min sprayflaska.
"Ja, vad tror du?" svarade jag med ett leende. "Jag gör fönstren så rena att du kan se rymden!"
Deras skratt fyllde hela gatan och då och då, under ett extra drag av min trasuga, skulle jag få dem att skratta ännu mer. Känslan av att ge ett barn en enkel glädje var något som jag insåg betydde mer än alla mina extra uppdrag. Jag tog en paus och njöt av att bara vara där, med Elin som klättrade upp och ner för stegen och känslan av att det verkligen fanns mening i det jag gjorde.
Det var inte bara fönsterputsning. Det handlade om att ge människor något mer, att vara en del av deras hem, att få dem att le genom att bara hålla saker rena.
Som jag stod där mitt i natten med barnens skratt i öronen och en snurrande känsla av glädje i bröstet kände jag hur jag knappt ville gå hem. Elin och jag avslutade kvällen med en kvarts snack om drömmar och framtid. Jag pratade om hur jag ville stiga upp i hierarkin, kanske bli gruppledare i lokalvården, medan hon berättade om hur hon kanske ville börja på folkhögskola.
Några timmar senare klev jag ur bilen och såg en partisk stjärnhimmel. Jag insåg att lön kanske inte var allt; att det fanns en rikedom i att se smutsiga fönster förvandlas till klara blickar mot himlen.
Det var en av de där nätter man alltid kommer minnas – en påminnelse om att det som kanske ser ut som en vanlig arbetsdag kan glittra av magi om du bara vågar kliva utanför din bekvämlighetszon.